Den 16 december 2009 anordnades en konferens på temat jämställd lärarutbildning på Rosenbad i Stockholm. UmPes två utbildningsbevakare, Anders Mangs och Katarina Nilsson, kunde delta i konferensen med hjälp av resebidrag från Umeå Studentkår.
Under förmiddagen fick vi lyssna till tre föredragningar. Thomas Furusten från högskoleverket presenterade rapporten ”Man ska bli lärare” (Högskoleverket 2009:7 R), som behandlar den kvinnodominerade könsfördelningen i lärarutbildningen samt att män står för majoriteten avhopp från densamma.
Christina Florin, professor i historia vid Stockholms Universitet talade om lärarinnor och lärare i ett 100-års perspektiv. Siste föreläsare var Inga Wernerson, professor i pedagogik vid Göteborg Universitet, presentation behandlade lärares betydelse för genus och jämställdhet i skolan.
Under eftermiddagen hölls paneldebatt under ledning av Sigbrit Franke, utredare till En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109). Detta följdes upp med två parallella seminarier.
Det första behandlade praktiska jämställdhetsinsatser vid bland annat Linköpings Universitet, i det senare diskuterades hur genusperspektivet i lärarutbildningen ser ut i dagsläget och om studenterna får verktyg för att bryta traditionella könsmönster i sin kommande yrkesverksamhet.
Dagen avslutades med en diskussion mellan utbildningsminister Jan Björklund och Sigbrit Franke. Här fick även konferensdeltagarna möjlighet att ställa frågor.
Konferensen gav oss många nya tankar och funderingar. Trots att diskussionerna, på grund av begränsad tid, fick läggas på en relativt ytlig nivå gav dagen som helhet ett djupare intryck.
Under paneldebatten påtalade en av deltagarna Fredrik Bondestam, FD i sociologi verksam vid Uppsala Universitet och Karolinska institutet, att en liknande jämställdhetskonferens anordnades i mitten av 80-talet. Tankar och diskussioner var under denna konferens i princip desamma som under nuvarande, förutom ett byte av gällande begrepp där exempelvis jämställdhet i dag hellre benämns som genus. Står utvecklingen stilla?
Genomgripande problem med dagens lärarutbildning är att progression saknas. Ofta är genusmoment separerade och inte integrerade i kurser vid lärarutbildningen. Det kanske inte är så konstigt att genusarbetet ute på skolorna ofta sker i form av temadagar eller temaveckor separerad från den vardagliga undervisningen. Skolan och lärarutbildningen hör ihop och lärarutbildares kompetens vad gäller genus är av central betydelse för dagens skola.
Något som slog mig under dagen var att debatten ofta hamnade i vad som kunde göras för att locka män till utbildningen; öka ämnesdjup, öka forskningsbaseringen, höja status och anpassa examinationsformer. Det som däremot till stor del glömdes bort var frågan: varför behövs män i lärarutbildningen? Frågan är i min mening en förutsättning för samtal om en jämställd lärarutbildning. En följdfråga till denna är varför/varför inte män söker sig till lärarutbildningen.
För mig är det en fråga om signalerna det sänder, att yrkesval begränsas av könstillhörighet. Män ska inte tillföra något annat till förskolor och skolor, de ska fylla samma pedagogiska funktion som deras kvinnliga kollegor. Män söker sig inte till utbildningen (framför allt förskollärarutbildningen) eftersom det skulle bryta mot rådande könsnormer.
Vad tycker ni?
På våra träffar i det manliga nätverket på lärarutbildningen i Malmö har vi ägnat mycket tid till att diskutera varför behövs män i lärarutbildningen och vidare i skola och förskola.
Vi är ett nätverk och har därför ingen gemensam åsikt men en sak har vi ganska ense om:
Barn behöver möta ett flertal roller och egenskaper hos människor av båda könen. Män som spelar fotboll, kvinnor som snickrar, män som byter blöjor, kvinnor som syr, män som läser sagor osv.
Jag tvivlar inte på att det ena könet kan göra samma saker det andra. Det handlar bara om att det är märkligt om barnen bara får se det ena könet bära på en bred av egenskaper. Om barn får se båda könen bära på en bred av egenskaper kanske vi kan göra könsfängelset lite mindre trångt.